Ge allt!

Den där känslan; som om du är under vattenytan. Ljud hörs avlägset och tiden verkar stå still. Sensoriska sinnesintryck bleknar bort, lungorna bränner och inga lättare växlar kvar. Jag har lagt allt på den här klättringen. Nu när jag är nära toppen, är det dags att gå all-in...

Beläget i kantonen Ticino i Schweiz, förbinder St. Gotthard-passet det södra Schweiz med det norra och började användas redan under 1200-talet. Häst och vagn och knaggliga stigar på den tiden. Som vi känner till det nu, asfalterades det redan 1830. Jag använder ordet asfalterad i dess allra bredaste bemärkelse, då de sista 5km består av kullerstenar värdiga självaste Paris-Roubaix.

I mina tidigare Shimano Power-up-artiklar behandlade jag vikten av funktionell tröskeleffekt för att få ut varenda watt ur dina ben. Att ha en grund för vilken effekt som du klarar av att hålla i en timme, att inte cykla för hårt och inte för lätt. Men hur är det med en stigning som är kortare än en timme? Hur anpassar du din FTP-data till det? Det finns två alternativ. Rikta in dig på ett realistiskt mål och använd en effektmätare för att hålla ett öga på den effekt du kan upprätthålla, eller gå all-in över din tröskeleffekt och försök hålla den.

Först och främst, min cykel-setup för detta försök: jag kör en Dura-Ace R9170 Di2-grupp med hydrauliska skivbromsar, 52/36T-kedjedrev och en 11-30T-kassett på bakhjulet. Jag gillar verkligen den här kombinationen som ger stor mångsidighet för såväl plattare partier som klättringar.

Efter att ha varit i området i några dagar, har jag kört upp och över Nufenen-passet till den lilla bosättningen Airolo och bestämt mig för att göra saker omvänt. För att rekognoscera medan jag kör, och sedan rulla ner och cykla upp igen. Även om jag övervägande kommer att cykla utför, kommer det att ge mig en chans att börja röra på benen och, ännu viktigare, kontrollera mitt däckstryck för kullerstenarna. Jag kör 28mm slanglösa däck så naturligt har de lägre tryck än med innerslangar, och det är blött så jag kan köra dem ännu lägre för bättre grepp. Jag brukar köra med 70psi (82kg) i torrt väder, så jag gav mig av med 65psi, med möjlighet att sänka däckstrycket under cykelturen.

Det är en intressant upplevelse att cykla utför på kullersten, något som jag inte har gjort förut, det förändrar var du tror att dina gränser är. Den där känslan av osäkerhet eftersom din kontakt med underlaget för det mesta är minimal. Studsa över dem samtidigt som du försöker hålla tillräckligt med tryck på däcken för att säkerställa så mycket grepp som möjligt.

Längst ner vid foten av stigningen är det dags att förbereda mitt huvud och mina ben. Det är lätt att gå in i en ansträngning med tankesättet att du inte vill bränna energi under uppvärmningen och till viss del stämmer det, men några intervaller kommer att väcka dina ben och förbereda dem för att ge järnet.

Min uppvärmning (totalt 30 minuter)- 10 minuter på 50% av FTP- 2 minuter på, 2 minuter av med en ökning på 10% av FTP per intervall till 110%

Ge allt. Vad är att ge allt? Visst, en sak är säker, om jag tryckte min maximala effekt direkt så skulle jag inte ha en chans att ens komma i närheten av toppen. Så till att börja med cyklar jag på min FTP + 10%. Klättringen är 11,8 km lång och de första 7km är på asfalten. Oavsett hur bra jag värmer upp benen känns de första 10 minuterna alltid som en chock för kroppen. När jag vet vad som väntar, är det skönt att känna den jämna asfalten under däcken för att vagga in huvud och kropp i en behaglig rytm. Jag når min önskade uteffekt och försöker hålla en hög kadens. Varför hög kadens? Att trampa snabbare gör att jag kan använda mitt aeroba system (lungorna) snarare än det anaeroba systemet (musklerna), vilket hjälper till att hålla mina ben fria från mjölksyra (den brännande känslan) så länge som möjligt.

De första kilometerna kommer med ett par snäva hårnålar med lutningar nära 10%. Detta pressar mina ben redan innan jag når ett parti med många höjdmeter. Men än så länge går det bra, för det mesta får jag cykla med den kadens jag önskar. Jag passerar gränsen till kullerstenen och jag kan se staden Airolo långt under mig. Det är dags att uthärda kullerstenarna och deras energislukande karaktär. Min uteffekt sjunker och jag kan inte hålla samma hastighet. Framhjulet vinglar åt höger och vänster och jag behöver styra med lätta händer. Jag håller vikten bort från framhjulet och använder min bålstyrka för att bibehålla en stabil kroppsposition. När jag väl hittar rytmen på cykeln igen återhämtar sig mina watt. Lutningen lättar och jag hittar en liten möjlighet för att komma upp i fart igen.

Början på allvaret! Delen som har gjorts känd från Tour de Suisse och cyklister som besöker platsen för att köra uppför denna ikoniska klättring. 4km av de allra vackraste serpentinerna du någonsin kommer att se. Om den här stigningen var belägen i Frankrike, skulle den definitivt vara ett vanligt inslag i Le Tour. Men dessvärre för mig skriker mina ben efter nåd och jag är inte på humör för att beundra utsikten. Kullerstenarna suger musten ur min själ och all min energi. Jag står och sitter om vartannat, vilket får min effektmätare att visa alla möjliga siffror.

Den berömda vägtunneln på motsatta sidan av dalen är inom synhåll. Jag stirrar på mina långsamt snurrande däck och räknar. Ett...två...tre...fyra och upprepa.

Jag vet att den mest effektiva positionen för mig är i sadeln. Att klättra ståendes är ett slöseri med tid, ett slöseri med aerodynamisk effektivitet och vikten som läggs på framhjulet slösar bort ännu mer energi. Men vad kan jag göra? Inte mycket.

Jag ser skylten som meddelar mig att det är 2km kvar och tack vare min rekognoscering vet jag att mitt lidande inte kommer att vara över riktigt än, men jag har bara två kurvor kvar. Därefter lättar lutningen lite och det är raka väg till toppen.

Över en liten bro och jag kan se byggnaderna. Det känns som om jag håller på med crossfit. Jag klättrar inte med någon elegans eftersom jag desperat försöker hålla min effektmätare norr om 350w när min cykel skallrar fram över kullerstenarna. Den frälsande nåden? En medvind som pressar mig uppför den sista lutningen och sedan är det över.

Gick det enligt plan? Både ja och nej. Jag tycker att det verkade vettigt att närma sig stigningen marginellt över min FTP-effekt, men undrar ändå om det hade varit smartare att börja under FTP:n och sedan öka istället. Allt var "bra" tills jag nådde kullerstenen, där underlaget förändrade hela upplägget. De där små bulliga stenblocken absorberade skoningslöst all min kraft, hastighet och vilja. Genomsnittseffekt 366W Tid: 39:12

Effektsammanfattning: Under mina senaste 3 artiklar har jag pratat om hur du kan använda en effektmätare för att du ska kunna pressa dig till max, få ut all potential och för att uppnå bästa möjliga effekt. Om du är ny på att cykla med effektmätare så skulle jag rekommendera:- Ett funktionellt tröskeleffekttest i en kontrollerad inomhusmiljö för att ta reda på den maximala effekten du kan hålla i 1 timme.- Upprepa ditt test utomhus för att se hur hög effekt du kan upprätthålla på en riktig väg, då det kan vara överambitiöst att tillämpa resultatet från inomhustestet i verkligheten - Om du har ett specifikt mål/klättring, försök att efterlikna den ansträngningen innan du ger dig i kast med den. - Värm upp ordentligt innan du försöker göra ditt arbetstest - Tänk på hur länge ansträngningen varar och hur du känner dig. Du kanske vill cykla exakt på din funktionella tröskeleffekt, eller så kanske du vill gå in strax under den och sedan öka din arbetsinsats innan du totalt tömmer tanken.- Glöm inte att njuta av det! Att träna med rena effektsiffror är effektivt, men det kan finnas en betydande skillnad mellan träning och den faktiska utmaningen.